Det pratas mycket om psykisk ohälsa och man får ofta höra att ätstörningar inte handlar om vikt. Det är helt sant att säga att vikten på en person kan aldrig någonsin avgöra om en person har en ätstörning eller inte, men att säga att ätstörningar inte handlar om vikt är som att säga att sömn inte handlar om vila. 

 

Man hör på namnet ÄT-störning. Det är en störning i ätandet och vad grundas det på?

 

Rädsla. 

 

Rädsla som gör vikten till det mest centrala i en ätstörning, på grund av att man är livrädd för vågen, och om man inte är det så är man livrädd för vägen till det som avgör vad som står på vågen - maten.

 

Och om man är okej med vad som står på vågen, men inte med hur kroppen ser ut baseras detta också på rädsla. Rädsla för mat, eftersom du ska göra allt för att få minsta möjliga fettprocent i kroppen. Eller what-so-ever.

 

Den här rädslan förgör en person inifrån och är så mycket mer än ett ångestpåslag och psykisk ohälsa. Ångestpåslaget har i längden fruktansvärda konsekvenser. Konsekvenser som heter fysisk ohälsa.

 

Vikten är nästan aldrig orsaken till att en person utvecklar en ätstörning, om man går ner i vikt är det en konsekvens på ett beteende där elden har blivit alltför rolig att leka med. 

 

Tills man bränner sig rejält. Då kickar fysisk ohälsa in och ditt liv förvandlas till en situation som om ditt liv aldrig kretsat kring någonting annat än det. Att blunda för vilka konsekvenser en ätstörning har är livsfarligt.

 

Brännskadorna gör att du inte har kraft att lyfta på fötterna när du går. Sibirien flyttar in i dig och du fryser livskvalitén av dig. Du blir mer sårbar och gråter för minsta lilla och får svårare att hantera det största stora.

 

Din hjärna krymper i takt med din kropp, vilket gör att du lyssnar utan att höra, hänger inte med i förklaringar, får extremt svårt att fatta beslut och har problem med att komma ihåg saker. 

 

Du tappar talet, hittar inte ord och undrar ibland hur du ska få folk att förstå dig. Du kan inte koncentrera dig och tänker att du visst kan det, men det beror endast på din envishet och oförmåga att fatta vart gränsen är dragen. Du ska vara bäst, så du gör du dig bäst. Det får kosta vad det kosta vill. 

 

Din infekterade hjärna kan göra att du får knäppa ritualer och regler för hur din ätandesituation måste se ut. Man ska ta och göra sig så förbannat ”redo” för att ta sig an uppgiften och blir så inne i maten att du tappar sällskapet omkring dig. 

 

Immunförsvaret vill inte längre arbeta för dig, eftersom du aldrig betalar lön.

 

Halsont. Infektioner. Risk att något som var en myra blir till en elefant. Ditt hjärta orkar inte slå som det borde, så när du går och lägger dig undrar du om det kommer hålla hela natten. 

 

Du får svårt att sova och blir ännu mer sårbar och slut, vilket gör att du höjer volymen på allt vad beslutsamhet och "jag-kan-visst-tänkande" heter. 

 

Du kan förlora mensen. Ditt skelett blir på köpet mer och mer urkalkat. Dina ben blir som hos en 65-åring och ber alla möjliga böner för att du inte ska ramla, eftersom de då kan de brytas på tre ställen samtidigt. Du kanske inte kan bära dina framtida barn, och om du kan det kanske du inte orkar, för att ditt skelett blivit för svagt.

 

När en person behöver nå ett friskt tänkande behöver man först nå ett friskt beteende och ta bort fysisk ohälsa, näringsbristen, som både medicinskt underviktiga och normalviktiga kan lida av vid en ätstörning. När kroppen har fått näring börjar också hjärnan få näring och då blir det lättare att handskas med den psykiska ohälsan. 

 

Alltså. Det här är allvarliga saker, och när jag för några dagar sen insåg det en natt då jag mådde så fruktansvärt förbannat dåligt inser jag också på riktigt att det inte är värt det. Inte någonstans. Gör allt vad du kan. Skit i allt runtomkring. Bli frisk. Det ska jag. Punkt.